Fadren i Radion

Fadren
av August Strindberg.
Med: Anna Björk, Krister Henriksson, Stina Ekblad, Per Mattson, Jacob Erickson m fl.
Regi: Staffan Valdemar Holm.
Radiobearb. radioregi: Anders Carlberg.

Det verkar vara en massa radioteater så här på sommaren, Radioteatern i P1 visar (basunerar ut) ”klassiker” och annat trevligt. Idag upptäckte jag att Fadren, min favoritpjäs, spelades med en massa eminenta namn i rollistan (Krister Henriksson, Stina Ekblad m.fl.). Jag har bara läst pjäsen tidigare och givetvis blev det inte som jag hade tänkt mig, utan helt annorlunda, men det var ändå bra. Lite konstigt bara på vissa ställen där det krävdes att man hade sett vad som hände (eller kände till det). Fadren är en mycket bra pjäs, och den gjordes här väldigt bra med fullt utnyttjande av radiomediet, de tog verkligen i röstmässigt.

Kvart i
av Erik Lindhé.
Regi: Stig Larsson
Med: Tobias Hjelm och Börje Ahlstedt.

Efter Fadren spelades en 10 minuter lång pjäs med Börje Ahlstedt och någon annan som jag inte minns, fantastisk pjäs som handlar om två människor som väntar på en båt som ska avgå, den ena ska med, den andra ska inte, det uppdagas en del saker och båtens avgång närmar sig.
Bekvämt på sommaren, gratis radioteater hemma och gratis parkteater utomhus.

Jacques Brel is alive and well and living in Paris

Musik: Jacques Brel Textsammanställning: Eric Blau och Mort Shuman baserat på poesi och texter av Jacques Brel. Förlag: Josef Weinberger Ltd. för Dramatists Play Service Inc., New York. Medverkande: Mikael Augustsson, Daniel Bingert Sofia Berg-Böhm, Bernard Cauchard, Albin Flinkas, Lindy Larsson, Mathias Ståhl och Thérèse Svensson. Regi/Koreografi: Kajsa Giertz Översättning: Lars Sjöberg Scenografi: Lars Östbergh Kostym: Sven Haraldsson Mask: Janina Rolfart Kapellmästare: Daniel Bingert Foto: Markus Gårder

Parkteatern har dragit igång i år med en dansföreställning med Kajsa Giertz, parkteaterns konstnärliga ledare, som koreograf och regissör. Föreställningen består av sånger av artisten Jacques Brel, som har blivit dramatiserade och koreograferade, det finns alltså ingen som jag kan se det, handling. Pjäsen börjar med att skådespelarna/dansarna vandrar runt i publiken, sedan fortsätter den med att scenografin byggs upp, scenografin som tydligt visar vad detta handlar om. Sedan drar showen igång. Det ena underliga nummret efter det andra, underliga sånger med underlig dans.

Men det är mycket underhållande, de skickliga musikerna bidrar mycket. Det finns inte så mycket mer att säga, musiken var bra, det mesta var bra och underhållande, lite långt bara. Vackert väder vilket också gör det trevligt, fast efter en stund blev det väldigt kallt på dessa obekväma bänkar som finns i Vitabergsparken. Trevlig, lättsmält underhållning, som vanligt på Parkteatern.

Åter teatertriss

Tre Hamletar förra gången. Jag har nu åter varit och sett tre pjäser, den här gången inte samma pjäs, utan tre olika. Alla tre på Stockholms Stadsteater. De två första, ganska tråkiga, men den tredje var bättre.

De tre pjäserna är Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg i bearbetning och dramatisering av Daniel Lind Lagerlöf, Vildanden av Henrik Ibsen och Mäster Olof av August Strindberg. De två stora nordiska dramatikerna efter varandra.

Jag har inte läst Den allvarsamma leken, men jag tycker inte att det verkar som att den var särskilt bra att göra om till en pjäs. Första akten var bra, med en massa kärlek a la Hjalmar Söderbergh, men sedan i andra akten fortsatte det bara med en massa trassel och det blev trassligare och trassligare tills man inte orkade
titta längre. Det blev för många turer, fram och tillbaka. Långdragen utan att den fick med något särskilt. Scenografin var kanske inte den bästa, men ljuset, oerhört vackert. Drömskt som Lydias och Arvids aldrig riktigt uppnådda kärleksrelation. Högkvalitativ tråkig teater.

Liva Millhagen som Lydia, Foto: Markus Gårder

Vildanden blev dessvärre inte så mycket bättre. En lång första akt som visserligen kanske fyllde sitt syfte, att visa den trevliga drömfamiljen Ekdahl, bokstavligt, drömfamilj. Men mot slutet av första akten tätnar det, det händer något, och det ska visa sig att de första kanske 30 minutrarna av andra akten blir mycket bra, familjedrömmen krossas av den mycket underlige Gregers Werle, sanningsälskaren. Vad vill han dem, som Gina Ekdal frågar, undrar man flera gånger. Sedan blir hela grejen lite fånig. Hjalmar Ekdal ångrar sig och flyttar tillbaka, det känns abrupt och konstigt. Men slutet blir ändå bra, sakta tonas ljuset bort, sakta tonar den forna drömmen bort.
Jag hade förväntat mig mer av Thommy Berggren som regissör, efter en oerhört bra
Hemkomsten. Men Vildanden blir burdus och konstig och dåligt sammansatt. Resten av publiken prisade pjäsen med stående ovationer.

Sist men inte minst Mäster Olof, Strindbergs debut som dramatiker och ofta jämförd med Ibsen. Mäster Olof var det Dramaten spelade som invigningspjäs 1908 men då på vers. Nu på Stockholms stadsteater, på prosa.
Pjäsen kändes ganska massiv först, Mäster Olof kämpandes mot en underlig övermakt, slängd hit och dit mellan olika ledstjärnor i hans liv. Allt ackompanjerat av underlig musik, bra musik, men som jag tycker blev lite påfrestande mot slutet av akt I. Även här blev andra akten bättre, framförallt första scenen, mellan Olof och Christina blir väldigt bra. Sedan blir det Teater med stora gester, sorg, dramatik och kärlek, för medan Ibsen segar på med sina försök till verklighetstrogna projektioner av familjekomplikationer, gör Strindberg teater för scenen.

Mäster Olof, Foto: Ingela Ohlson Wallin

Vildanden spelas igen den 21-22/10, Den allvarsamma leken 14/6-13/11, men Mäster Olof har spelats för sista gången.

För den som vill bli skådespelare kan ju detta vara intressant:
Skådespelarens arbete – en studie om menigsfullhet -

Hamlet

Hamlet, pjäsernas pjäs, och av någon anledning en pjäs jag har haft väldigt mycket att göra med. Till att börja med kan jag manuset utan och innan efter att ha läst igenom det åtminstone tio gånger (Britt G. Hallquists övers.) Anledningen till denna stora mängd genomläsnigar var att jag och en grupp människor försökte sätta upp den 5 timmar långa pjäsen en gång. Det gick inte så bra för oss.

Nu har jag sett ett antal versioner av den på senare tid. För ett antal år sedan såg jag ”I skuggan av Hamlet” i regi av Agneta Ehrenswärd på unga dramaten. Faktum är att jag såg åtminstone 7 genomdrag av den och ett genrep. En version givetvis bearbetad för unga, inga långa monologer och fokus på Hamlets problem, snarare än på mordet och de andra karaktärerna. Den versionen gillade jag inte så mycket, mycket intressant var borttaget, men det var kul att Hamlets tankar var gestaltade som dockor.

Förra helgen såg jag Noréns tolkning som spelades sommaren 2007 på Romateatern på Gotland och senare på en turné genom Sverige. Det var SVT 2 som visade den. Jag försökte förgäves komma iväg till Gotland förra sommaren men misslyckades och blev därför mycket glad när den visades på TV. Men jag tror att pjäsen var bättre i verkligheten än på TV.

Med detta vill jag inte säga att det var dåligt. Tvärtom så tyckte jag att det var en mycket bra tolkning. Små detaljer som gjorde det hela intressant att titta på. Den var skalad på ett sådant sätt att allt blev väldig tydligt trots de täta rollbytena. Allt gick i svart och karaktärerna trasslar in sig i sina egna gärningar, och givetvis känner alla samma vånda inför frågan: Att vara, eller inte vara.
Det känns som om alla karaktärerna sätts i centrum även om Hamlet förstås är viktig. Fast prioriteten behöver man inte hålla reda på, alla karaktäreran var numerade, Claudius var 1:a, Polonius 2:a, Hamlet fick en 3:a.
Handligen blev också väldigt klar, man hade tagit bort ganska mycket onödigt, men också en del kanske viktiga partier. Scenografin är dessutom mycket bra, slottsruiner som man satt skärmar på. Som helhet en mycket bra pjäs som lämnar det mörka intryck som en tragedi där alla dör i slutet bör göra.

Sist och längst har jag sett Hamlet på Dramaten i regi av Staffan Valdemar Holm, som spelas till och med 26 juli. Rollistan är full av stora namn. Stina Ekblad som drottningen, Björn Granath (ersätter Örjan Ramberg) som Claudius, Jonas Malmsjö som Hamlet och Börje Ahlstedt i diverse småroller. Visst är skådespelet också fantastiskt. Börje Ahlstedt tillsammans med Thomas Pontén är väldigt roliga. Stina Ekblad och Björn Granath är ett eminent kungapar. Men i övrigt så måste jag erkänna att pjäsen känns långrandig på sina ställen, något som jag också upplevde i Macbeth som också regisserades av Staffan Valdemar Holm. Något gör att det känns som att det bara maler på. Å andra sidan, där den väl kommer igång är det mycket, mycket bra.
Allting utspelar sig i det moderna slottet, en ölautomat i bakgrunden påminner om alkoholismen, längtan bort. På ”arenan” omgärdad av soffor utspelar sig mycket, ofta betraktat av andra, man spelar upp sin roll. ”Life is lika a stage…”. I andra akten är allt mycket trängre på scengolvet och i handlingen. Det rör ihop sig. Så småningom är alla döda, men ingen kommer in och bevittnar eländet, Horatio ensam får ta det hela med sig för att sedan visa upp historien likt Ofelia visar upp sig själv i början av pjäsen. Att spela upp en historia på livets scen
Noréns var hade en bättre helhet, men höjdpunkterna var högre på Dramaten

Nog med Hamlet. Besök gärna bloggen ”I väntan på Godot”. Startad för att jag och några vänner i sommar ska öva in den absurda pjäsen av Samuel Beckett. Underlig pjäs om två män som väntar på Godot som aldrig dyker upp.
Beckett undersökte vad det minsta som kunde driva en handling, de minsta komponenterrna som behövdes för att det skulle bli en pjäs, för att driva en handling. Så småningom blev han extrem, i en av hans senare pjäser så ska det enligt anvisningarna vara en fritt svävande mun som framför alla repliker. I ”I väntan på Godot” så är det inte så långt gånget, men det är verkligen ingen tydlig, ordrik och relationsbetonad Shakespeare vi talar om.

Music for a darkened theatre

Regi/scenbild/koreografisk idé: Carina Reich & Bogdan Szyber
Musik : DELTAHEAD Benjamin Quigley, David Tallroth
Text : Bogdan Szyber
Artister: Hans Nilsson, Göran Svalberg, Ika Nord, Cecilia Roos, DELTAHEAD: Benjamin Quigley, David Tallroth
Ljusättning: Emma Westerberg
Kostym: Karin Hoeg, Carina Reich
Dockmakare, dockdesign: My Walther
Mask: Angelica Ekeberg, Thea Kristensen

Förra helgen såg jag perfomanceföreställningen ”Music for a darkened theatre”. Den är del två i en triologi kallad ”the melancholy cycle” av Carina Reich och Bogdan Szybe. Del ett hette ”Haunted Dancehall” och gick på Orionteatern förra året. De påminner om varandra delvis, båda innehöll karaktärer som i en miljö utforskar något okänt, kanske sig själva? De befinner sig i någon form av källarlokal, kanske en varitéscen av något slag. Det är fyra barn till en hypnotisör som tillsammans döljer sina identiteter genom att turnera som en skuggvarieté genom Europa. Karaktärerna, i deras eventuella sökande, skruvas väldigt, det blir ogripbart och ordet handling känns obetydligt. Visserligen finns det den enkla handlingen som skriks ut i megafon under föreställningens gång, men det händer oerhört mycket saker som inte går att ta fasta på, det är ett kaos sammanhållet endast av anledningen att det är samma skådespelare som spelar under pjäsens gång. Det är en omtumlande upplevelse som jag tycker är fantastisk. Alltihop ackompanjeras av gruppen DELTAHEAD, som, såsom regissörerna själva uttrycker det, mosar på genom föreställningen, det vibrerar i publikstolen där man sitter.
Pjäsen, eller dansen, eller konserten, eller vad det nu ska kallas har ibland något långtråkiga partier av dans, för lång dans, men de avlöses av den betyligt roligare skuggvarietén, fylld av trevliga detaljer. Ibland blir det mer som en levande bild, dans, rörelser och musik som sammanbinds helt ologiskt.

Carina Reich och Bogdan Szyber är en perfomanceduo som har gjort allt möjligt underligt och väldigt experimentellt sedan de började. Den första delen ”Haunted Dancehall” var betydligt mer ”teatralisk”, replikrik och kanske fanns det en tydligare handling, i ”Music for a darkened theatre” är allting ganska absurt, det finns ingen tydlig handling, inga tydliga budskap, men, jag tror inte heller att detta är meningen, jag tror att man ska låta sig ryckas med och se bilden, så blir det en konstig, men härlig upplevelse, inramad av kraftfull musik, bastuba, mistlur och ett abrupt slut som lämnar allt öppet.

Sista chansen att se ”Music for a darkened theatre” är 16 mars på Pustervik Stora Scenen i Göteborg.

Vill man få någotn sorts överblick av vad Reich+Szyber har gjort tidigare kan man bara söka på YouTube så finns det ett antal filmer som de har gjort. Se också www.reich-szyber.com