Tre Hamletar förra gången. Jag har nu åter varit och sett tre pjäser, den här gången inte samma pjäs, utan tre olika. Alla tre på Stockholms Stadsteater. De två första, ganska tråkiga, men den tredje var bättre.
De tre pjäserna är Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg i bearbetning och dramatisering av Daniel Lind Lagerlöf, Vildanden av Henrik Ibsen och Mäster Olof av August Strindberg. De två stora nordiska dramatikerna efter varandra.
Jag har inte läst Den allvarsamma leken, men jag tycker inte att det verkar som att den var särskilt bra att göra om till en pjäs. Första akten var bra, med en massa kärlek a la Hjalmar Söderbergh, men sedan i andra akten fortsatte det bara med en massa trassel och det blev trassligare och trassligare tills man inte
orkade
titta längre. Det blev för många turer, fram och tillbaka. Långdragen utan att den fick med något särskilt. Scenografin var kanske inte den bästa, men ljuset, oerhört vackert. Drömskt som Lydias och Arvids aldrig riktigt uppnådda kärleksrelation. Högkvalitativ tråkig teater.
Liva Millhagen som Lydia, Foto: Markus Gårder
Vildanden blev dessvärre inte så mycket bättre. En lång första akt som visserligen kanske fyllde sitt syfte, att visa den trevliga drömfamiljen Ekdahl, bokstavligt, drömfamilj. Men mot slutet av första akten tätnar det, det händer något, och det ska visa sig att de första kanske 30 minutrarna av andra akten blir mycket bra, familjedrömmen krossas av den mycket underlige Gregers Werle, sanningsälskaren. Vad vill han dem, som Gina Ekdal frågar, undrar man flera gånger. Sedan blir hela grejen lite fånig. Hjalmar Ekdal ångrar sig och flyttar tillbaka, det känns abrupt och konstigt. Men slutet blir ändå bra, sakta tonas ljuset bort, sakta tonar den forna drömmen bort.
Jag hade förväntat mig mer av Thommy Berggren som regissör, efter en oerhört bra
Hemkomsten. Men Vildanden blir burdus och konstig och dåligt sammansatt. Resten av publiken prisade pjäsen med stående ovationer.
Sist men inte minst Mäster Olof, Strindbergs debut som dramatiker och ofta jämförd med Ibsen. Mäster Olof var det Dramaten spelade som invigningspjäs 1908 men då på vers. Nu på Stockholms stadsteater, på prosa.
Pjäsen kändes ganska massiv först, Mäster Olof kämpandes mot en underlig övermakt, slängd hit och dit mellan olika ledstjärnor i hans liv. Allt ackompanjerat av underlig musik, bra musik, men som jag tycker blev lite påfrestande mot slutet av akt I. Även här blev andra akten bättre, framförallt första scenen, mellan Olof och Christina blir väldigt bra. Sedan blir det Teater med stora gester, sorg, dramatik och kärlek, för medan Ibsen segar på med sina försök till verklighetstrogna projektioner av familjekomplikationer, gör Strindberg teater för scenen.
Mäster Olof, Foto: Ingela Ohlson Wallin
Vildanden spelas igen den 21-22/10, Den allvarsamma leken 14/6-13/11, men Mäster Olof har spelats för sista gången.
För den som vill bli skådespelare kan ju detta vara intressant:
Skådespelarens arbete – en studie om menigsfullhet -
Etiketter Den allvarsamma leken, hemkomsten, Mäster Olof, teater, thommy bergren, uppsats, Vildanden
juni 14, 2008 kl. 10:11 f m |
Gällande första akten i Mäster Olof så håller jag inte med. Denna “övermakt” var ju inte speciellt underlig, det var helt enkelt samhällsenliga och religiösanormer; den är klart en “radikal” eller en “revolutionär” (eller reformatör) måste gå emot normerna, det är vad det handlar om när man ska förändra!
Men gnällande på musiken förstår jag inte. Den var ju helt dramatiskt rätt! Utan musiken så hade nog stämningen inte känts så intakt, mest pga. dem kanske lite ovanliga kulliserna (kulliser som jag gillade skarpt).
För att avsluta, så tycker jag, på min sida av etern, absolut inte att Mäster Olof var tråkig. Visst, den var absolut inte det bästa jag sett på en scen, men den dög, åtminstone som underhållning.
juni 14, 2008 kl. 9:10 e m |
Ja, okej, tråkig var kanske att ta i, det var för den dramaturgiska effekten i första biten (som brismar skulle sagt).
Det jag menade med underlig var mer, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, komplex hade kanske beskrivit bättre vad jag tyckte. Den var ganska underlig också, både kyrkan och kungen hade ganska underliga idéer. Förutsättningen för att man ska vilja förändra något är ju att man är missnöjd med hur det är, att det är lite “underligt”.
Dramatiskt rätt möjligen, men jag tyckte att den blev påfrestande. Det kanske var meningen, vad vet jag.
Angående kulisserna så var de hela föreställningens höjdpunkt.
Förresten så struntar jag nog i den dramaturgiska effekten och ändrar på det där om tråkig.
juni 23, 2008 kl. 3:14 f m |
Vad ni andrar er da!
Jag skulle beskriva pjasen som ointressant och ganska oorginell, vilket gjorde den nagot trakig. Den kanske var orginell pa strindbergs tid, jag vet inte. Men daremot, som jag har papekat i min egen blogg, tyckte jag att den sista extrascenen som egentligen inte skulle vara med gjorde hela pjasen for mig. Allt lyftes ur sitt sammanhang och det blev Strindberg sjalv som pjasen handlade om.
Forsta scenen i andra akten var enligt mig det enda stalle dar musiken kom till sin fulla ratt och var nodvandig. I ovrigt, alldeles sarskillt i forsta akten, blev det sa dramatiskt att det manga ganger passerade gransen till komiskt. Men jag angrar absolut inte att jag sag pjasen! Det skulle jag for resten aldrig gora, oavsett pjas sa nu blev det fel… men ni kanske forstar, jag fick ut nagot av att se den i alla fall. Och det brukar val kanneteckna en sevard pjas, ne c’est pas? (korrekt franska…?)
Ja… I stallet for att folja handelserna i pjasen med spanning och inlevelse sa var jag road och satt och log for mig sjalv. Jag uppfattade den inte pa det satt som den antagligen var skriven att uppfattas pa, men eftersom jag anda fick ut nagot av det sa har det val anda ingen betydelse.